Sanning och sensation

Jag ombads nyligen att tycka något om Sveriges pressetiska system. Borde vi inte ha en lagstiftning istället för en självreglering? Jag tror inte det. Jag tror att vi istället måste diskutera från början. Vad är det vi vill reglera – och varför. Utifrån det kanske vi kan få en vettigare diskussion som också tjänar ett intressantare syfte. Och därmed också använda de relevanta lagar som redan finns på ett betydligt mer effektivt sätt.

Jag tycker att den mest intressanta diskussionen just nu om pressens etik handlar just om vilka moraliska normer och principer som får och bör styra. Kanske för att det är då kontrasten mellan olika värden blir allra tydligast. Förra PO, Olle Stenholm, menade att det var Sanning, Rättvisa och Medkänsla som skulle styra journalistens hantverk. Jag har dock svårt att se att det är detta som bäst sanktioneras av det nuvarande systemet.

Kanske är det så att den journalistiska drivkraften och journalistens drivkraft är två olika saker, precis som journalistik och tidningsproduktion är det? Journalister drivs inte bara av att berätta den intressanta berättelsen, med alla de svårigheter som det innebär i form av att den svårfångade sanningen inte ska manipuleras. De, liksom de flesta lönearbetare, har också andra drivkrafter, t ex att få arbeta med något de är bra på och att tjäna pengar till sitt uppehälle.

Villkoren för journalister har idag mycket att önska. Kanske är det den bransch som tydligare än någon annan drabbas av så kallade ut-lasningar, alltså att lagen som ska ge anställningstrygghet verkar precis på motsatt sätt. De tjänster som finns är i princip alla visstidsanställningar och de journalister som inte skriver lönsamma berättelser, som kräver bättre arbetsvillkor eller som vill få ordentligt med tid för att göra en grundlig research (och därmed leverera färre artiklar) får sällan vikariaten förnyade. Under hösten 2012 gick ett antal journalister ihop och beskrev några av problemen i antologin Skitliv. Bland andra Katrin Kielos beskriver där hur detta ”prekariat”, personer som lever med osäker ekonomi, framtid och socialförsäkring, är en ny sorts underklass. Hon drar slutsatsen att det viktiga att prata om inte är arbetsuppgifterna utan själva orsaken; den globala ekonomins mekanismer. Hon är inte ensam, en efter en berättar antologins författare om utlasningar, ångesten, hur prestationen inte handlar om sanningen, utan om att arbeta ihjäl sig och lyckas le samtidigt.

Men varför verkar då inte tidningar mfl vilja ha trygga, noggranna journalister som har tid och ro att göra ett bra jobb, att leta tills de hittar sanningen, att ha rättvisa förhållanden så att rättvisan också blir en röd tråd i arbetet samt att kunna leva sitt liv i och med medkänslan? Susanne Wigorts Yngvesson konstaterar i sin debattbok Drabbad av journalistik att:

[J]ag utgår från att om pressens och etermediernas uppdrag i huvudsak handlar om vinstintressen, och om chefsredaktörerna är personer som lika gärna kan kallas verkställande direktörer, så påverkar det journalistikens villkor.

Wigorts Yngvesson skriver mycket om hur enskilda påverkas av media. Kanske blir motsättningen mellan sanning och sensation särskilt tydlig då det som säljer innebär stora inskränkningar i någons rätt till privatliv? Pressombudsmannen beskriver sina etiska regler så här:

Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.

I denna avgörs riktigheten i en publicering utifrån allmänintresset. Men finns det verkligen ett likamedtecken mellan att något säljer (och att alltså många finner det intressant) och att det är av sk ”allmänintresse”? Ur ett filosofiskt perspektiv är det så klart inte så. Fördelen med ett system som är ”självsanerande” snarare än där reglerna styrs av lagstiftare är så klart att politiska hänsynstaganden (och politiker med egna intressen) inte kan styra och begränsa yttrandefriheten. Det bygger på antagandet att yttrandefriheten är det som garanterar demokratin. Det är också detta resonemang som Europadomstolen för kring vad som anses vara godtagbara inskränkningar av yttrandefriheten; eftersom den är en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle kan den också inskränkas bara i de fall detta verkligen gynnar demokratin. Hur detta ska tolkas är däremot inte helt enkelt även om det t ex verkar betyda att alla offentliga personer, inte bara makthavare, kan förvänta sig att bli exponerade (på alla sätt) i media.

Torbjörn Tännsjö har på olika sätt tagit sig an idéer kring ”privatlivets helgd” som utgör en spännande bakgrund till att diskutera många av de idéer som finns kring vad som är etiskt och inte inom pressområdet. I boken Privatliv och i en DN-debatt nyligen diskuterade han utifrån om yttrandefriheten borde inskränkas på grund av de hot och hemfridsbrott som utförs mot, framför allt, nätaktiva kvinnor. Han kommer fram till att detta utgår en del av en svensk hederskultur, något jag också skrivit om tidigare. Jag håller med. Idén om det obefläckade ryktet handlar i grund och botten om hur vi ser på vår rätt till respekt och vad som ingår i denna. Den handlar om vårt anseende och sådant som är laddat med heder och därmed också med skam. Något som skiljer sig radikalt från förtjänst och skuld. Tännsjö tycks mena att problemet inte är det fria ordet. Problemet är att människor hotar och gör saker som är så taskiga att de faktiskt inte är lagliga. Vi som samhälle måste bli bättre på att ta avstånd från det och på att lagföra de brott som faktiskt begås. Inte därmed börja inskränka det fria ordet.

Som en del av detta tycker jag därför att det är intressant att diskutera vad som är relevant att skriva och inte. En av de etiska reglerna handlar om att inte i onödan lyfta upp saker som kön eller politisk tillhörighet. Detta är uppenbarligen inte en regel som PO tar särskilt hårt på eftersom det enligt årsböckerna 2011 och 2012 inte verkar som att myndigheten tagit upp något sådant fall. Exempel som kunde vara lämpliga är bl a. fallet med narkosläkaren som anklagades för mord. I flera tidningar har vi kunnat läsa om detta som fallet med den kvinnliga överläkaren. Relevant? Knappast.

Det verkar också vara svårt att rättfärdiga de olika moraliska skalor som olika partier döms efter. Till exempel föreföll drevet mot Wanja Lundby Wedin vara politiskt motiverat. Att hon som ordförande för LO tjänade 60 tkr per mån + arvoden var moraliskt fel och hon ansågs förtjäna uthängning medan det inte anses moraliskt fel att hennes motpart på Svenskt Näringsliv tjänade mer än dubbelt så mycket. Lundby Wedin fick snällt gå ner i lön trots sina 80+ arbetstimmar och stort ansvar, tjänade hon sedan som många mellanchefer i näringslivet. Inte för att att lönen var fel i sig eller för att de som attackerade hennes heder inte tror på fri lönesättning, utan för att hon är socialdemokrat. Är det en ok vinkel? Jag tror inte heller detta har testats (även om just det fallet var uppe för att Expressen faktiskt tryckt rena lögner också tillsammans med bilder på en person som faktiskt inte var Lundby Wedin).

Så vad händer när det självgranskande ”självet” inte är i yttrandefrihetsbranschen utan i vinst och sensationsbranschen? När journalisterna inte är i en bransch som arbetar med frihet utan en som till och med medvetet använder beroendestrukturer? Skulle vi låta andra affärsdrivande branscher som har så stor makt vara helt självreglerande? Nej jag kan inte hitta exempel på det.

Även fallet Omar Mustafa är så klart intressant utifrån ett maktperspektiv. Makten ett drev uppenbarligen har ställer onekligen frågor om journalistik, som den bedrivs idag, med förutsättningar som det nuvarande regelsystemet ger, verkligen stärker demokratin (vilket ju måste ses som den viktigaste moraliska övergripande principen som rättfärdigar egna, snarare än juridiska regleringar). För att garantera det sant fria ordet i demokratins tjänst måste vi bli bättre på att lagföra olagligheter för de handlingar de faktiskt är, t ex hot eller trakasserier. Det kanske inte heller är ordet i sig, utan dess villkor, som tydligare bör regleras av lagar. Där villkoren i denna bransch ännu tydligare än andra bör granskas och skyddas från andra intressen än just de som demokratin, snarare än kapitalet, kräver!

Läs gärna mer i:

Bernhardtz, Victor. (Red.). (2012). Skitliv. Stockholm: Atlas.

Pressombudsmannen. Etiska regler för press tv och radio: http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio

Tännsjö, Torbjörn. (2010). Privatliv. Stockholm: Fri tanke förlag

Wigorts Yngvesson, Susanne. (2008). Drabbad av journalistik – Moral och värderingar bakom rubrikerna. Stockholm: Juridisk Reportagebyrå.

Annonser

Om Eliot Wieslander

Just another person who wants to help make the world a better place for everyone
Det här inlägget postades i General update, Moral, Yttrandefrihet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sanning och sensation

  1. Ping: Sanning och sensation, del 2: Bisarrt rollspel | Spridda observationer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s