Om jag var mitt barns chef

Jag är inte bara förälder utan också chef. Som arbetsledare i en idéburen organisation kämpar jag en hel del med arbetsmiljöfrågorna. De jag jobbar med är fantastiska – kompetenta, engagerade och kloka. Trots det är utbrändhet något vi verkligen måste ta på allvar. Det är tufft att vara i rädda-världen-branschen just nu, som jag brukar säga. Det finns liksom alltid en människa till som verkligen behöver oss, ytterligare ett politiskt beslut som behöver kommenteras och minst en till projektredovisning som behövs skickas. 

Som arbetsgivare är det mitt ansvar att se till att min personal inte måste jobba övertid, att de har de förutsättningar som krävs att göra sitt jobb på sin arbetstid och i en miljö som är anpassad för just deras arbete. Jag måste föra journal på mertiden och jag behöver ha skriftliga åtgärdsplaner för att minska stress. Inför våra utvecklingssamtal skattar vi tillsammans hur det är med ljudnivå, om det är en rimlig arbetsbelastning och om varje medarbetares individuella förutsättningar och behov tas till vara.

Mycket av det vi kommer fram till är mitt ansvar att påverka – helt enkelt för att jag har makt. Makt -> Ansvar. Om jag inte har makten att påverka kan jag i realiteten inte ta ansvar. Därför är det också såklart i mitt intresse som arbetsgivare att fördela och delegera beslutsrätt i sådant som arbetstagaren har bättre koll på. Medbestämmande är en bra grej.

Även i skolan är det dags för utvecklingssamtal och det är intressant att vara ”på den andra sidan”, att fylla i blanketter och svara på frågor för den som har minst makt på sin arbetsplats. Som förälder ska jag stötta mina barn, fatta beslut som gynnar dem och jag vill såklart att de ska ha de bästa möjliga förutsättningar för ett bra och lyckligt liv.

Det första som slår mig är att alla de saker jag som arbetsgivare måste jobba mot är istället är norm. Här är inte frågan hur vi får bort övertiden, utan hur mitt barn själv ska ta ansvar för att övertiden blir produktiv. I enkäten jag som förälder får fylla i finns inga frågor om medbestämmande, om arbetsgruppen är lagom stor, om alla vet vad som förväntas av dem, eller om verksamhetsmålen är realistiska. Istället ska jag svara på

”såhär tar eleven ansvar för skolarbetet (t ex /…/ hemuppgifter)?” och ”såhär tar eleven ansvar för /…/ sin egen och andras arbetsro?”.

Jag fattar att det såklart är så att det behövs att eleverna samarbetar och gör vad de kan. Men hur ska mitt barn kunna ta ansvar för arbetsron i en 2:a med 27 barn? Hur ska en åttaåring (eller jag) kunna ta ansvar för arbetsmiljön där en förväntas arbeta övertid, sent på kvällen och helger? Skulle jag förvänta mig motsvarande av mina anställda, skulle nog nån myndighet kunna stänga min arbetsplats på riktigt.

Dessutom, slår det mig, skulle det vara oändligt mycket lättare att få mina anställda att inte arbeta så mycket övertid (utan faktiskt ta sig sin väl behövliga återhämtning) om de inte hade uppfostrats med att det är ”duktigt” att göra motsatsen!

Arbetsmiljökedjan En cirkel där det står: undersökning -> riskbedömning ->åtgärder -> kontroll ->

Från arbetsmiljöverket http://www.av.se

Ingenstans kan jag fylla i vilka arbetsplatsanpassningar eller förutsättningar vi behöver för att just mitt barn ska lyckas. Bara vilket ansvar mitt barn tar, vilka styrkor eleven har och vad eleven behöver träna mer på. Ingenstans kan jag utvärdera skolan eller mitt barns chefer. Det finns inte ens en ruta för återkoppling på ledarskapet – än mindre någon del av utvärderingen som andas medbestämmande.

Om jag hanterade mina anställdas arbetsmiljö så skulle jag bryta mot minst tre olika lagar.

Jag älskar att läsa med mina barn och jag har också privilegiet att ha en aktiv medförälder och en bra bostad till oss och våra tre barn. Ändå är det inte självklart att jag kan få mitt barn att känna glädje över att få jobba på kvällen eller att vi, med tre barn, får till en lugn plats. Hur ska det då vara för alla dem som inte har de privilegier jag har?

Kanske är det för att jag just nu sitter med stresshanteringen på jobbet (där anställda känner skuld över att de inte förmår mer och vi måste ha strategier för att balansera ansvarskänslan så att det står i proportion till vad vi faktiskt har makt att göra) som det slår mig hur bisarrt upp-och-nervänt jag har det som förälder.

Som chef vet jag att det skapar stress när vi inte kan möta det som förväntas av oss. Men som förälder är det inte lika lätt att se. Är det inte så att det är jag som borde skämmas om mitt barn inte lär sig läsa? Är det inte mitt fel?

Det blir en nästan skrattretande tanke att leka med: om jag som chef t ex skickade ut ett brev till mina anställda där det stod motsvarigheten till:

”Eftersom tiden i skolan oftast inte räcker till för att befästa nödvändiga läsfärdigheter i årskurs 2 behöver många elever för extra lässtöd av hemmet. /…/ Låt läsestunden bli en glädjestund! Ta er tid och sitt tillsammans i lugn och ro /…/ hitta gärna en speciell plats där det är lugnt och rofyllt.”

Mitt barn har alldeles fantastiska lärare. Tyvärr tror jag att även de jobbar en massa övertid. Att de, liksom många av mina vänner som är lärare, har fått skapa en egen ”mysig” hörna där de periodvis kan jobba dygnet runt för att få det att gå ihop. Att de mest vidarebefordrar en kultur som bara stärkts med det senaste decenniets ökade pappersexercis. Att vara lärare måste vara ett av världens mest otacksamma mellanchefsjobb. Det är inte det jag ifrågasätter. Att de har det så är ju minst lika dåligt det. Att de har en miljö där ett sånt där brev inte är konstigt.

”Inte nog med att du ska göra jobbet hemma på övertid, jag förväntar mig också att du ska ha kul och tycka att det är rofyllt!”

Nej, jag tycker nog ändå – hur trött jag än är på arbetsmiljöverkets olika mallar just nu – att det är rätt bra om vi snarare skäms över att kräva övertid än över att inte räcka till. Det är väl ett friskhetstecken om barnen bråkar för att slippa jobba utanför arbetstid? Tänk om normen istället från början är att vi jobbar på jobbet och att det är vårt gemensamma ansvar – utifrån hur mycket makt vi har – att värna om vår arbetsplats.

Tänk om vi kunde lära våra barn det istället!

Annonser

Om Eliot Wieslander

Just another person who wants to help make the world a better place for everyone
Det här inlägget postades i Framtid, Skola och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s