En liten uppdatering – Nytt jobb

Det har varit ett turbulent halvår och jag har lärt mig mer om det svenska samhället och våra tillkortakommanden än jag hade önskat. Jag har också sett så oerhört mycket kärlek och omtanke, mött människor som är genuint nyfikna och engagerade och så klart varit indragen i en mängd samtal, högt och lågt.

Runt jul funderade jag närmre på vad jag ville göra med mitt liv och när en möjlighet att börja jobba med frågor om fattigdom och hälsa för EU-migranter i Stockholm uppenbarade sig var det ett lätt val att hoppa på.

Sedan någon vecka tillbaka jobbar jag åt Läkare i Världen, som också driver en klinik för papperslösa och andra marginaliserade människor som står utan egentlig tillgång till vård. Sådana som Maria. Alltså:

”Vi ger akut medicinsk hjälp till människor som riskerar att dö på grund av krig, katastrofer och epidemier. Eller i sviterna av svensk lagstiftning.”

Läkare i världen är en del av ett stort internationellt nätverk och även om organisationen är relativt okänd i Sverige har den funnits länge och gör ett oerhört viktigt arbete. Den 7e maj uppmärksammar vi att vår klinik funnits i 20 år och att behovet tyvärr bara ökar. Du är välkommen!

Jag kommer att fortsätta skriva här, som mig själv, men kanske nu att jag verkligen kan hjälpa till och sprida mer information om hur alla ni, ni som läst och stöttat, ni som vill veta mer och få tips, kan göra.

Kärlek!

En man med bandage håller sig för huvudet.

Läkare i världen (Médecins du Monde Sweden)‎Har inte alla rätt till vård? En kväll med samtal, musik och debatt | 7 maj kl 18:00 | Kägelbanan, Södra teatern | Fri entré!
Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin

Publicerat i EU-medborgare, Framtid, Papperslösa | Märkt | Lämna en kommentar

Första söndagen i fastan

Jag tycker att detta sätter ord på mycket av den ambivalens jag känner ibland inför det ”fria” ordet. Att jag får och att jag också gör är olika saker. ❤

Fighting priest

Hat, sorg, lidande. Dagens tema är prövningens stund. Det är säkert många stunder som är fyllda av prövningar men jag tror jag med säkerhet kan säga att vårt samhälle, just nu, är i en prövningens stund!

I dagens evangelietext får vi hör om hur Jesus ger sig ut i öknen, öknen den plats där enligt den tidens tro och myter demoner och onda andar bodde. Enligt texten stannade Jesus där i 40 dagar och 40 nätter. Det är lika länge som Moses var på berget Horeb och tog emot stentavlorna med budorden, det är lika länge som regnet varade när Noa befann sig arken. Fast det är bra mycket kortare än de 40 år som Israeliterna vandrade i öknen efter att de flytt från Egypten. Talet 40 är med andra ord ett viktigt tal i bibeln och symboliserar prövning och kontakt med Gud och andemakter.

Jesus blir prövad, lockad av…

View original post 420 fler ord

Publicerat i General update | Lämna en kommentar

En ny världsmedborgare är här

Maria har fött sitt barn. När jag tagit en liten paus och kommer tillbaka till förlossningsarbetet, slår det mig hur vackert detta är. Alla i rummet är så vackra. Det är en nästan helig stämning. Vi är alla närvarande. Just nu, innan barnet är ute.

Det som skaver, skillnaderna, finns inte där. Ändå är detta inte en vanlig förlossningsberättelse utan en berättelse om svek, fattigdom och om klyftor som faktiskt inte borde finnas och som många säkert skulle vilja veta mer om, om de bara visste det jag vet nu. Skillnaden ligger inte i hur vi blöder, skriker och föds. Det har vi gemensamt och mitt i allt det här blir det också tydligt för mig. Hur lika vi är! Vi människor! Om bara världen vi skapar kunde återspegla det!

Det är hennes femte barn. Bara där skulle det vara lite ovanligt i Sverige idag. Mannen hon är gravid med är en ”vagabond” han lovade henne saker som inte var sanna. Om hon bara si så skulle han göra det bra för henne och hennes barn så. Det är svårt för oss att veta om hans svek var av den helt vanliga sorten eller den där som kan räknas som människohandel. Precis som med andra övergrepp är det ju inte helt ovanligt att förövaren är någon som är känd och som offret har stort förtroende för, kanske till och med är kär i. Hon blev i alla fall bortkörd och hotad när graviditeten var ett faktum och hon kom hit.

Vi kan börja där. Hon beter sig inte ”rätt” för att få nån hjälp eller att få utrett om det faktiskt rörde sig om människohandel. Dels är hon EU-medborgare så ”nån annan” borde säkert göra något. Dels är hon kanske den mest envisa överlevare jag träffat. Hon går liksom inte runt och ser tillräckligt traumatiserad ut. Jag har till och med hört myndighetspersoner säga att de inte vill ta upp det och fråga henne för ”hon verkar ju ok”. Det blir extremt i det här fallet men jag undrar ändå om det inte säger något om betydligt fler fall än det här…

Hon säger att hon inte är rädd för någonting och jag tror henne. Det betyder dock inte att det finns ett skyddsbehov. Hon var på gatan och tiggde fram till dagen innan förlossningen och jag tror att hon gick tillbaka och fortsatte dagen efter. Fy!, säger en del. Andra suckar och säger ja, ja de är lite annorlunda. Väldigt få frågar varför. För självklart finns det anledningar:

Att hon har en tre-åring som ligger på sjukhus, ensam, och att läkaren vägrar skriva ut hen om han inte får 35 000 kr. Att hon tvingats sälja deras hus så att de två andra barnen som fått bo ensamma 10 och 8 år gamla nu får bo i en släktings skjul. Att för henne är det det enda sätt hon kan få ihop några pengar alls. För henne handlar det om att kanske kunna överleva.

Nej, tänker jag. Hon är inte annorlunda. Inte i någon annan bemärkelse än att där andra kanske skulle lägga sig ner och ge upp där fortsätter hon. Det är hennes värld som är annorlunda, annorlunda än något jag kan föreställa mig. Det är världen, inte hon som är skavet.

Hon vet att hon inte kan behålla barnet. Hon har inte råd och hon skulle utsätta sig och de andra barnen för ett direkt hot i hederns namn om hon gjorde det. Dessutom har hon faktiskt inte önskat det. Det där sista är en detalj som väldigt många jag pratat med inte förstått. Hon har haft en oönskad graviditet som hon inte kunnat (i många bemärkelser) avstyra. Det betyder inte så klart att det inte finns känslor. Tvärt om. Inte heller betyder det att det är okomplicerat för henne att lämna bort det.

Det finns dem som, istället för att göra något åt hennes värld, antingen vill göra något åt henne eller kanske till och med helst vill att hon och hennes värld bara försvinner.

Det jag kanske vill mest intensivt när jag ligger där och gosar med barnet efter förlossningen är att ni ska veta att det är inget fel på henne! Hon kan vara den starkaste och mest inspirerande människa jag mött! Hon och hennes barn är perfekta, precis som de är, men världen de – och vi – lever i är så långt ifrån perfekt som det bara går!

Är det nåt jag vill be er om så är det det. Snälla titta på henne. Titta på dem du går förbi. SE DEM. Se världen i vilken det kan vara så och gör något!

Bebishänder

Alla bidrag som når mig innan hon åker tillbaka till sina andra barn kommer att komma fram och komma med henne dit. Jag har swish: 0736731663

Edit: Maria kommer att stanna i Sverige i en vecka till för att återhämta sig från en infektion. Hon åker tillbaka till sina andra barn den 15e.

När hon kommer tillbaka hit behöver hon ett jobb. Det måste inte vara mycket men självklart vitt och tillräckligt för att migrationsverket kan se att hon har möjlighet att skaffa försörjning. Hon kommer också att behöva hyra en lägenhet till sig och sina barn. Hon har jobbat på restaurang tidigare i Portugal och Spanien. Hon pratar ok portugisiska och hon lär sig fort. Hon är beredd att göra vilket jobb som helst. (Något hon delar med i princip alla som tigger för övrigt.) För att hon, som EU-medborgare ska få skydd behöver vi troligen gå den här vägen. Vi har en vecka på oss att fixa det just nu, annars om ett par veckor. Allt är av intresse som en säger.

Vill du hjälpa just henne av alla människor du kan hjälpa när som är det alltså främst pengar och konkreta möjlighet att förändra just hennes värld som behövs.

Vi behöver också prata om den större bilden. Den där där människor måste fly undan våld i hederns namn inom Europa men inte får hjälp för att här är alla lika. Den där där offentliga tolkar kan förklara för oss att det inte går få några korrekta svar för att det är en Zigenare de har framför sig. Den där där hus kan stå tomma medan det finns så många som behöver tak över huvudet. Den där där klass fortfarande spelar så stor roll att jag får svindel bara av att tänka på skillnaderna. Den där där panikslagna socialsekreterare som redan har för mycket att göra nästan ber oss att inte ge henne hopp. De orkar inte att fler som hon kommer hit.

Jag vill gärna prata om det. Strax. Jag ska bara hjälpa den här också först… För för den så är det hela skillnaden.

Ett barn och hens pappa går längs med en strand. Det har stormat under natten och stranden är full med döda och döende maneter. Barnet vill hjälpa dem. Springer kors och tvärs och slänger i dem. Pappa blir otålig vill gå. Menar att det inte går att hjälpa dem men barnet fortsätter.

Till slut säger pappa ifrån. Du kan inte hjälpa dem alla!

Då håller barnet fram sin hand med en ännu levande manet, tittar pappa i ögonen och säger.

Nej pappa, det kan jag inte, inte själv. Men jag kan hjälpa den här. Och för den, för den är det hela skillnaden!

Publicerat i EU-medborgare, Mänskliga rättigheter, Migrationspolitik | Märkt | 3 kommentarer

Ett mänskligt svar

Hon tror att det är hennes fel säger hon. Jag har varit för lessen. Gråtit för mycket. Hon säger det med eftertryck och visar med händerna: Jag har varit mycket lessen. Hennes bebis är för liten och växer inte som den ska.

Jag är trött på att försöka ge ett mänskligt svar på frågan om hur det går för henne. Inte för att jag är trött på er som frågar – tvärt om!

Jag försöker bara vänja mig vid de här dubbla måttstockarna på livet. Det är inte helt lätt – inte minst för att det känns fel i sig. Det känns liksom sådär att mena att en sak ska gälla för mig och en annan för henne. Ett liv är ett liv och vi är alla människor. Eller? Men frågar du henne är det nog mest förvirrande men ganska bra. Frågar du mig är läget helt oacceptabelt. Vi har olika förväntningar och kunskap om våra rättigheter.

I förgår försökte vi äta lunch men kände oss inte välkomna på det första stället. Helt oacceptabelt! Fast det verkar inte helt orimligt att hon tar fasta på att några talade med henne som en människa, att vi gick vidare och att hon faktiskt bjöds på mat. Det är en sak att ha som princip, för att orka, att ta fasta på det bra, men en helt annan att tänka att det därför faktiskt är bra.

Tyvärr verkar det officiella samhället (som ju verkligen inte har något skäl för ”positivt tänkande”) sätta ett är-likamed-tecken mellan de två. Så länge som vi inte klagar (väldigt högljutt) är allt väl. Mitt största problem har varit att jag inte ens jag vetat vem jag ska klaga till. Detta oacceptabla är liksom alltid någon annans problem.

Oftast kokar det ner till att det är ”hemlandets” problem. Fast om de nu inte tar det? Om det nu är så att hon har en välgrundad rädsla för liv och hälsa, för att utsättas för våld i hederns namn, för att barnet, om det utvisas dit, kommer att dö? Vems ansvar är det då att inte utvisa? Det är ju ändå en aktiv handling att sätta ett barn på ett plan! Utgör ”EU” en tillräcklig grund för att vi tryggt kan säga till henne att hon inte behöver vara rädd?

Nej, så är det inte. Hon har nog tyvärr fortfarande ganska goda skäl att vara rädd. Det som kanske skrämmer mig mest är att det har gjort och gör så stor skillnad på att jag faktiskt lyssnade och vad som hänt annars. Hur många som henne har jag gått förbi?

Nu har jag skrikit och letat, klagat och pratat, ringt och haft möten. Och det hjälper. Socialtjänsten har en fantastisk uppsökarverksamhet som på fyra personer ska försöka hitta, lotsa, informera och hitta sådana som henne, med särskilda hjälpbehov, bland alla de tusentals hemlösa och EU-migranter som finns här. Men även den är nedläggningshotad istället för att bli lovade mer resurser*.

Via sociala centret, Crossroads och fantastisk personal inom vården har hon fått hjälp. Att vi diskriminerades på en restaurang har delats och spridits som en löpeld och många engagerar sig. Vi bygger en ny värld – men till stor del sker också den utanför det officiella samhället. Att engagera sig och söka sätt att hjälpa, t ex via volontärbyrån är bra för att det finns ett akut behov men också ett misslyckande får oss som välfärdsstat.

Jag vet att hon har haft tur som frågade just mig om hjälp men jag vet också att det finns många, många som vill hjälpa. Det måste bli lättare. Lättare för oss som kan läsa, googla och leta information att finna den: Det måste finnas någon information att hitta, något stöd att få. Vi kanske kan hjälpa människor dit men om det inte finns någon som svarar i andra änden hjälper det inte. Då skapar vi en andra klassens människor, som lever i vår skugga, i våra avlagda kläder och som inte bara i symbolisk mening är helt beroende av vår välvilja.

Det här är så starkt att det tränger bort min rädsla över allt det där andra, sådant som hon och jag delar – för att vi är människor. Jag ser att det är många med mig som vill förändring och att vi också kan förändra. Inte bara genom att vara arga och knyta händerna i fickan.

Att min berättelse om restaurangen delades så mycket gjorde att ägaren ringde och bad om ursäkt. Vi visar att konsumenter har makt. Att rasismen har ögonen på sig. Att vi ger av våra avlagda kläder direkt till Crossroads, Stadsmissionen och Frälsningsarmén och att vi visar att vi vill ge människa till människa. Att vi stannar upp, frågar vad personen på gatan behöver hjälp med, skapar ett mänskligare samhälle – i sig. Inte bara för att någon annan ska se utan för att exakt det där är klistret!

Vårt samhälle spricker. Vår värld rämnar. Det enda klister jag vet funkar är solidaritet. Det är ett gammalt och slitet, delvis fläckat ord men det är det enda jag har. Det är vi tillsammans som kan göra skillnad. För Maria och för andra utsatta, men också för oss själva. När vi gör de där sakerna så lagar vi också oss själva, våra egna brustna hjärtan.

Jag är inte längre lika rädd som jag var för en månad sen. Människor svarar mig! Vi kanske inte har ett helt mänskligt svar att ge än. Men vi svarar och vi säger att vi måste våga tro på människan.

Maria, kvinnan jag försöker hjälpa, tillhör en väldigt utsatt minoritet i minoriteten som är mycket långt ner på i princip allas hierarkier. Det kommer att vara en högtid snart som ska firas med en fest men just nu har hennes barn (varav två bor ensamma åtta och nio år gamla) inte ens bröd. Maria skulle bli mycket glad för pengar att skicka till sina barn så att de slipper svälta och så att de kan fira sin högtid. Samtidigt kan hon själv inte tigga lika mycket längre.

Att hon måste samla pengar till deras mat är just nu hennes främsta invändning mot att följa upp graviditeten två gånger i veckan som de på sjukhuset vill. Bebisen växer inte och vi vet inte varför – det måste kollas – men samtidigt är hennes andra barn beroende av pengarna hon skickar till dem. Det är ett svårt val för vilken mor som helst. Har du pengar att avvara kan jag förmedla dem till henne.

Jag har Swish 0736731663

Alla pengar jag får in går direkt till henne. Vi har hittills köpt mobil (och fyllt på kortet två gånger), köpt SL-kort så hon kan åka till sjukhus samt skickat pengar till hennes barn. Ev. kan det också bli kostnader för boende trots att det är socialen som nu tar ansvar för att fixa det. Jag återkommer i så fall om det.

Den jurist som vi fått kontakt med kommer inte att ta betalt av henne men det kan uppstå andra kostnader i samband med att vi ska försöka hjälpa henne att ta hit sina barn (som alltså just nu bor själva).

*Det går så klart att maila och ringa Stockholms kommun. Innan det börjar bli klart vem som är socialborgarråd går det att kontakta infoadressen eller kommunstyrelsen@stockholm.se och även lämna förslag på att denna typ av verksamhet ska utökas snarare än läggas ner i december, men kanske också kontakta den nya majoriteten: karin.wanngard@stockholm.se

Det samma gäller så klart i alla andra kommuner i Sverige också som inte redan har en.

Publicerat i EU-medborgare, Papperslösa | Märkt , , , | 3 kommentarer

Min praktiska guide

För mig är nästan allt med att hjälpa en EU-migrant nytt. Jag märker att det är det för många fler än jag faktiskt trodde. Vi är nog många som kanske ger en slant då och då, som önskar att vi kunde göra mer, men som i realiteten har låtit det förbli en sak för framtiden, eller kanske någon annan. Jag, som ändå har ett engagemang för papperslösa och för asylsökande – även om det hittills handlat om personer som kommit hit från länder utanför Europa – hade nog ändå någon naiv uppfattning om att det kanske inte var så illa som det är och att det liksom var någon annan som gjorde något.

Det handlar ju ändå om européer… Men, som ni som följt ni blogg de senaste veckorna sett, är det inte riktigt så. Därför kommer här lite tips för er som blir inspirerade i stort och smått.

Först, vad är alternativen?

Strukturella problem behöver strukturella lösningar. Ett sätt är att öva påtryckningar. T ex kan du kontakta våra EU-parlamentariker. De får betydligt färre mail än du tror och 5 brev räcker för att det ska vara något av en ”väljarstorm”. De har tusen olika frågor. Det kan vara bra att påminna dem om att detta är en av de som är viktiga för en hel del av oss.

Det samma gäller så klart för våra riksdagsledamöter nu när de är valda. Den allmänna motionstiden börjar snart och då kan riksdagsledamöterna skriva så kallade motioner, alltså punkter som de vill att hela riksdagen ska ta upp. Vi kan alla påminna dem om frågor som vi tycker att de, som våra representanter, ska trycka särskilt på. Speciellt brev med konstruktiva förslag av typen ”jag tycker att detta är ett problem och jag skulle vilja se att vi löste det så här”, uppskattas. Deras epostadress är namn.efternamn@riksdagen.se.

Även om du tycker att det är jobbigt att ge pengar direkt själv eller inte har någon som du går förbi om dagarna kan du ändå hjälpa med pengar (om du har möjlighet och vill). Själv har jag fått ovärderlig hjälp från frälsningsarméns sociala center. De är helt beroende av frivilliga och donationer. Jag vet att Stadsmissionen, Svenska kyrkan, Läkare i världen, Röda korset och många andra runt om i landet gör storverk med de knappa resurser de har. (Se kontakt längst ner)

Du kan också engagera dig i dessa ideella föreningar med din tid om du har mer av den varan än av något annat. Kläder kan gå till insamlingar eller direkt till hemlösa, likaså filtar, sovsäckar, liggunderlag mm. Särskilt oanvända underkläder och strumpor är uppskattat liksom en flaska schampo. Lämna dem på sociala centret eller närmsta stadsmission/församlingsexpedition.

Dina egna nätverk

Att väcka frågan handlar mycket om att människor faktiskt får veta hur det är. Då kan positiva exempel på att det går, hur enskilda individer har det och även information om särskilt ömmande fall (som Marias) vara bra att sprida. Även om det ”bara” är ett klick på facebook/twitter så kan det spela stor roll för människor som mig som är i ett aktivt hjälparbete. Att ni tänker på oss spelar roll. Kanske kan du fråga någon av dina vänner om de har någon de tror behöver mer hjälp eller kanske kan ni hjälpas åt att skramla lite på jobbet eller kompiskretsen. Berätta vad du gör och ta hjälp. Alla kan inte hjälpa direkt men många vill hjälpa den som gör det – och det behövs för det är ibland ganska tungt.

Att erbjuda någon som hjälper hjälp med stort och smått, laga middag en dag, hämta på barnen när det där besöket/samtalet med socialen drar ut på tiden, köra till återvinningen. Småsaker på ett sätt men som i alla fall i mitt liv skapar logistiska blockader för engagemanget. Genom fantastiska vänner känns det som att det ändå är möjligt och även personer som jag inte är jättenära normalt har berättat att för dem är det här precis det sätt som de klarar känner sig bäst behövda på. Våga fråga! Både om du kan hjälpa och om du kan få hjälp.

Hur tar jag kontakt

Jag och Maria pratar inte ens nästan några gemensamma språk. Det går ganska bra ändå. För finliret behöver vi tolk. Dels har en annan kvinna som tigger och pratar samma språk hjälpt till. Jag ger henne lite pengar också som lön för att hon hjälper mig att tolka. (Hon pratar lite svenska och går på SFI men får inga studiebidrag eller motsvarande pga europé). För de viktigaste har personer på sociala centret kunnat hjälpa. Om personen behöver vård går kommer de att kunna ringa en tolk.

Men… vi kom väldigt långt utan tolk också. För det mesta pratar vi någon slags charader blandat med latinska ord. Det finns mer överlapp med franskan än med svenska eller engelska. Många kan också lite tyska. Pröva er fram och våga fråga om den du talar med faktiskt kan svenska.

Att bara utbyta ett par ord medan du ger pengar kan betyda en värld av skillnad. Det du kan kommunicera om (särskilt om du inte egentligen har tid för jättemycket engagemang) är t ex om personen vill följa med in och handla i matbutiken själv (på din bekostnad) eller om hen behöver hjälp med något särskilt, kanske kläder roba, mat/äta alimente/mânca, telefonkort carta de telephone (OBS inte några officiella översättningar). Jag har märkt att det är lättare att kunna hjälpa till med sådant ibland eftersom sånt som att ladda telefonen (när beskrivningar är skrivna och på svenska) kan vara ganska svårt.

Använd också t ex google translate. I alla fall för envägskommunikation. Kan personen läsa/skriva kan det hjälpa mycket.

Våga också pausa och säga nej. Fundera innan över hur mycket du vill/kan ge och hjälp dig själv med att sätta gränser. Det finns nämligen ingen gräns på behovet…

Just nu behöver Maria hjälp med:

Tak över huvudet. Den lösning hon haft nu ett tag funkar inte riktigt längre

Jobb, hon vill jobba. Eftersom hon har erfarenhet i restaurangbranschen och är beredd att göra allt som behövs göras skulle det vara fantastiskt. Hon kan dock som sagt ingen svenska.

Frälsningsarmén: Här hittar du olika sätt att hjälpa och ge gåvor

Stadsmissionen finns i olika städer och gör mycket bra. Googla just din stad.

Crossroads gör mycket för att hjälpa EU-migranter. Du kan hjälpa dem.

Läkare i världen gör oerhört mycket – även i Sverige. Du kan hjälpa både som medicinsk personal eller med gåvor.

Publicerat i EU-medborgare, Papperslösa | Märkt , | 7 kommentarer

Den absurda slutsatsen

Nyfödda bebisar får utvisas. Ja, du läste rätt. Om de är EU-medborgare, alltså. Så fort de kan transporteras överförs de till det landet antas ha medborgarskap i (mammans land). Råkar det vara Ett EU-land innebär det till en institution, t ex till ett rumänskt barnhem. Om de inte har en förälder som kan/vill följa med det alltså. Nyfödda kan nämligen inte försörja sig och leva upp till de krav vi kan ställa på EU-medborgare som vill vistas här. Att vi i Sverige har ett antal människor som inte bara vill utan också kan adoptera spelar ingen roll. Och att Rumänien inte tillåter utlandsadoptioner var ett villkor för deras EU-inträde. Regler är regler.

Om ni tror att detta är teori snarare än praktik tror ni fel. Det har hänt.

Vissa dagar får jag reda på saker jag önskar att jag slapp veta. Det här är en sån dag. För nytillkomna läsare: Jag försöker hjälpa en höggravid kvinna som av desperation ville att jag skulle ta hand om hennes barn.

Hon har tre barn kvar hemma i den fattigaste delen av ett av de fattigare EU-länderna där de också tillhör en utsatt och diskriminerad minoritet bland romer. De svälter. Mannen sitter i fängelse och för att kunna försörja barnen, kanske för drömmen om en bättre värld, följde hon med en man till Barcelona. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt. Efter kränkningar som jag inte orkat fråga om blev hon gravid och inte önskvärd. Hon kan inte återvända till sina barn när hon är gravid. Hennes man och familj kommer att döda både henne och barnet. Det är hon säker på. Barnet har hon dessutom, av fler skäl än att det är omöjligt för henne att försörja det, aldrig velat ha.

Planen är att hon ska föda barnet och lämna det här, till en bättre framtid, och sedan återvända. Utan att någon får veta. Hon är en av de få EU-medborgare som är här utan någon släkt. Under tiden samlar hon pengar till en dotter som är på sjukhus och till familjens mat. Efter att jag skrev om Maria har tusentals läst om henne och många, många har kontaktat mig, skänkt pengar, en telefon, vi har hjälpt henne till mödravård och viktigast av allt gett henne hopp. Igår fick hon komma till socialen för att kunna ordna alla papper inför en adoption. Trodde vi.

EU-medborgare som föds i Sverige men som inte har några föräldrar här kan inte stanna, ens om föräldrarna har lämnat det för adoption. Bebisar lever inte upp till villkoren som krävs av EU-medborgare och kan inte räknas som ”ensamkommande” för alla EU-länder är bra och de ”får det bättre där”. Bland sina egna typ. På barnhem. Alla som tror att det är bättre att få komma till en adoptivfamilj här klickar dela nu…

Men… Om, om det skulle vara så att hon sökte asyl. Då skulle det vara en annan sak. För hon har ju faktiskt asylskäl i att hon riskerar våld i hederns namn, har varit utsatt för sexualiserat våld och kanske också trafficking (även om hon inte har det begreppet). Då skulle också alla problem med att få förlossningsplats lösa sig. Asylsökande har rätt till vård (pga investering för samhället, inte att de har mer mänskliga rättigheter tyvärr) och då har barnet plötsligt en annan status också. Då är det ett flyktingbarn.

Min frustration har inga gränser!!!

Istället för att vi hjälper henne med vad hon nu vill, vilket av någon outgrundlig anledning skulle vara att åka tillbaka till någon som hotat att slå ihjäl henne, så att hon kan ta hand om sina barn där ska vi alltså lotsa in henne i det svenska systemet för hur vi tar hand om kvinnor och barn. Tillsammans. Att hon har varit med om de här sakerna räcker inte. Det kan systemet inte riktigt hantera. Dessutom är det så att de är skyldiga att kontakta de sociala myndigheterna i hennes hemby så att de kan hitta någon med en anknytning som kan ta hand om barnet. Att det som sagt finns en ganska stor poäng för henne med att ingen får veta är irrelevant. Det är i ”barnets intresse” för att det har en ”anknytning”.

Vilken del av våld i hederns namn är det som är svårt att förstå tänker jag.

Så nu när vi har gjort ”rätt”. Sett till att hon inte måste föda på gatan. Att barnet inte riskerar att frysa ihjäl för att hon lämnar det anonymt, ute, nånstans, att förbereda för en möjlig adoption, då har vi gjort fel. Det blir den absurda slutsatsen.

Jag är bara en människa och det är tungt nu. Maria är rädd och ledsen. Jag behöver hjälp för jag fixar inte det här ensam. Vi behöver ändra det här systemet. Det kan vi alla vara en del av. Men jag behöver också hjälp nu. Hur gör en en asylansökan? Var? När en inte kan läsa, vet något om sina rättigheter och inte (på god grund) inte har så mycket tillit kvar? Och dessutom varken pratar svenska eller engelska samt med ett förlossningsdatum typ om en vecka…

Publicerat i EU-medborgare, Mänskliga rättigheter, Migrationspolitik, Socialförsäkringssystemet | Märkt , | 7 kommentarer

Perspektiv på mänsklighet

Det finns få saker som är så ostoppbara som ett förlossningsarbete. Det är något som inte ens med de bästa av intentioner kan ”anstå”, eller vänta, som de flesta av oss skulle säga. Ändå är det precis det jag tycker att personen i andra änden av telefonlinan argumenterar för. Även om graviditeten i sig inte är planerad så är det ändå så att det går att planera (förutspå) att en förlossning kommer att följa. För att vi kan förutsäga förlossningen är den inte, verkar hon mena, akut.

Argumenten går igen från diskussionen om vård för papperslösa. Vi har haft den diskussionen färdigt tänker jag. I utredningen läggs en hel del energi på att just inte falla i fällan att skilja på vad som är akut (som i överraskande) och vad som är planerat (som i förutsägbart). Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är om den kan anstå/vänta eller inte.

Det blir ett dilemma när vi tänker på tillstånd som inte i sig är livshotande just nu, men som obehandlade kommer att bli det. Exempel är hiv som blir till aids, cancer som blir metastatisk och söndertrasade underliv (hos män och kvinnor) som slutat blöda men som på grund av fistlar och annat kommer att leda till livslångt lidande och livshotande infektioner.

Förlossningar tillhör inte gruppen vi måste fundera särskilt länge över. Graviditet är den vanligaste dödsorsaken i världen. Människor har förvisso fött utan hjälp i ”alla tider” men människor – och barn för den delen – har också dött i barnsäng i alla tider. Även nu. Förlossningar kan inte anstå. Rätten till vård finns i både moderns och barnets rättigheter.

Hade det inte varit så att personen jag pratar med faktiskt precis har berättat för Maria att hon inte kan räkna med att kunna föda på sjukhus och skrämt upp henne rätt rejält (vilket hon verkligen inte behöver just nu) så hade jag kanske inte tyckt att det var en så jobbig diskussion. Men nu är det det. Via telefontolk, som Maria inte förstår, och som inte förstår Maria har de mest försökt att övertyga henne om att det:

1) är bäst för barnet att hon behåller det istället för, som hon har bestämt redan (och är där för att få hjälp med) adoptera bort det.
2) Att det enda de kan hjälpa henne med är en bussbiljett tillbaka till det EU-land hon kommer från.

Fast när jag frågar socialsekreteraren om hon verkligen tänker sätta en kvinna som kan föda när som helst på en buss menar hon att det inte alls är så att de ska försöka avvisa Maria. Om inte annat för att det bara är polisen som kan göra sådant… Hon ”bara” menar att det skulle vara bäst – enligt barnkonventionen – om barnet fick leva med sin mamma i sitt hemland och att de bara vill hjälpa.

Jag tar det igen. Det skulle vara i barnets intresse. Att den höggravida modern sätts på en bussresa som tar ca tre dagar. Att hon ska ta föda det där, där hon av förtryck i hederns och rasismens namn, inte kan visa sig med varken gravidmage eller en bebis.

Nej, det verkar inte rimligt, kommer vi fram till. Men samtidigt, säger hon, går det inte för henne att bevilja en insats att ”köpa” bb-plats, för om de gör det betyder det att det är planerat och planerad vård är inte akut. *suck*

Till slut lyckas vi enas om att den enda anledningen till att Maria är där är att hon vill göra ”rätt” vad gäller adoptionen. Alternativet är nämligen inte att föda barnet i ett annat land (om inte annat för att det inte är förenligt med mänskliga rättigheter att frakta henne dit). Alternativen är

1) att hon föder ute – med medföljande oacceptabla risker för sig själv och barnet.
2) Att hon kommer in på en akutmottagning men lämnar barnet där alternativt någon annanstans när hon kommer därifrån.

Om vi nu tycker att det är en rätt för barnet att i alla fall ha en koppling till sitt biologiska ursprung och vi vet att hon inte kommer att behålla det, måste det vara i barnets intresse, både för att det inte ska dö vid förlossning, frysa ihjäl (vilket går fortare än du tror så här års) och så småningom kunna få information om sin födselmor att hon får hjälp med adoptionen.

Det enda andra alternativet verkar vara att ge Maria – och hennes övriga tre barn – asyl på grund av särskilt ömmande skäl som bottnar i det heders- och rasistiska förtryck hon kommer att få utstå i hemlandet. Det verkar socialsekreteraren inte så sugen på att föreslå.

Vårt samtal slutar med att socialsekreteraren berättar att hon inte känner sig kvalificerad att handlägga detta och att det nog är bättre att Maria får prata med någon som kan språket och hennes situation själv istället för via en telefontolk. Ärendet är nu överlämnat till de som arbetar med EU-migranter.

Tröttman!

PS: jag vill betona att socialsekreteraren inte under någon del av vårt samtal var otrevlig, kom med uttalanden som var nedsättande i sig eller som på något sätt gick att peka på som elaka. Problemet är att innebörden och följden av allt samman (oavsett om det är reglerna i sig eller tolkningen av dem) är så fruktansvärt otrevlig att det inte går riktigt att acceptera. Ungefär som med valresultatet för SD.

Fortsättning följer som en säger…

Publicerat i Avvisningar, EU-medborgare, Migrationspolitik, Socialförsäkringssystemet | Märkt , | Lämna en kommentar